Hur ska man hinna när hjärnan säger att man har hur gott om tid som helst...

Det var ju ett tag sedan jag skrev, men så är det ju när tiden bara går utan att man hinner med alls. Allt det där man skulle hunnit med, som man nu inser att man aldrig kommer slutföra, och alla de där människorna man skulle träffa som man helt enkelt inte hinner med för att de har liv att leva och själv är man bara lat.

Jag är expert på att hitta saker att skylla på så att jag slipper ta itu med vad det nu är jag skulle göra. Som mina föräldrars trädgård. Nog kom jag igång efter att jag varit här en vecka, med att göra det som stod överst på listan, gräva om komposten. Sedan dröjde det ju en vecka innan jag kom igång med att sätta upp kanten kring rabatten, och det drog ju naturligtvis ut på tiden först för att jag började fundera på hur jag skulle göra vid källarfönstren som pappa tog upp för sisådär 25 år sedan och aldrig gjorde helt färdigt, (om någon undrar så, ja jag har nog ärvt draget att aldrig slutföra något från min far). Efter lite diskuterande med honom så kom vi fram till att vi skulle snickra ihop en krage som skulle hindra rabatten att rasa in genom fönstren. Så iväg till brädgården och inköp av virke. Så var den dagen slut. Ja så stod man där igen på vårens varmaste dag i solgasset och grävde till vad som kändes som Kina. Och när man trodde man grävt färdigt dök en enorm sten upp som vi bara fick dän efter 2 timmar slit och fyrhjuling till hjälp. Okej resultatet är riktigt bra, ska lägga in en bild på det för naturligt vis är det inte hundra procent klart ännu. Markduken tog slut så det måste köpas med sådan så att gruset kan läggas ut över allt där det ska. Ja som ni som befann er i dessa trakter den där varmaste helgen med 27 grader i skuggan kanske också minns att det på måndagen var 7 grader i skuggan, helt otroligt att det över en natt med bara en knapp millimeter regn kan bli en sådan temperaturskillnad. Ja lusten att jobba i trädgården gick liksom ur då. Fast jag gjorde klart rabatten längs huset under måndagen och tisdagen. Sedan gick som lusten ur mig, kallt, regnigt och bara blä. Bättre att sitta inne och läsa, för jag hade ju hur gott om tid som helst. Nu sitter jag här i mitt gamla rum och skriver med vetskapen att jag har en knapp vecka på mig att fixa åtminstone röjningen kring bärbuskarna som jag skulle gjort förra våren och som inte blev gjort i höstas heller. Ja kanske kan jag göra lite till när jag kommer tillbaka vid midsommar. Och nästa vecka så ska ju pappa och jag göra en shoppingtur till Åland, det måste bli på tisdagen, för onsdagen ska väl pappa ut till skjutbanan och öva som vanligt. Måndagen hade han bokat in någon resa eller bjudjakt, ja och så på onsdagen ska jag ju till lillebror utanför Umeå. Sedan har jag en dag kvar i Uppsala innan jag bör åka hem den 4. Och sedan ska man börja jobba igen. 

Hur sak man hinna när hjärnan fortsätter att säga att "Du har gott om tid", den rinner ju bara ifrån en. Och inte orkade jag shoppa loss i city igår efter den dryga 3 timmar långa vistelsen hos frisören. 1 500 kronor fattigare blev jag också, men jag är ju rätt nöjd med resultatet. Det får ni ingen bild på dock...

Så resultatet är det att jag måste ner igen, och det är ju så jobbigt för jag vet inte riktigt vad jag ska ha. Jag tror att jag vet men så kommer jag ju alltid på när jag kommit hem till obygden igen att jag glömt hälften av det som jag verkligen behövde. 

Nej nu har jag träsmak därbak av det hårda golvet så tjing tjing...

Som på kontinenten?

Var i city idag för att träffa en gammal kompis, ja hon är inte gammal men vår vänskap sträcker sig från blöjåldern, genom tonårstrotts och mer eller mindre stadiga förhållanden. Eftersom jag är allt för lycklig som egensinnig  singel står jag som vanligt utanför den där speciella gemenskapen alla andra i min ålder delar, föräldrarskapet, äktenskapet eller samboskapet. Man kan inte direkt likna sina erfarenheter av syskonbarn med deras föräldrarskap. Jag iakttar på håll med små inhopp av direktkontakt. Ja jag vet det ger mig inte någon erfarenhet som jag kan använda i disskusioner kring barn och familjeliv. Jag komer på mig själv att jag måste låta som en riktig idiot när jag berättar om hur mina syskonbarn är och använder dem i försök att förstå mina vänner och deras bekymer. De måste konstant tycka att jag uttalar mig om saker jag inte har en aning om. 

Men å andra sidan lite får de sylla sig själva, för det är ju det de talar om, och jag kan ju bara svara...

Men vad jag egentligen tänkte tala om var det faktum som min vän påpekade, Italienska turister i dunjackor undrar om vi svneskar är sinnesjuka. Så snart snön försvunnit och det minsta lilla gröna visar sig på träden åker grillar, uteserveringar och shorts fram. Varje soltimme ska utnyttjas och vi trottsar nordanvinden och de grå molnen med, nu är det maj och då ska det ta mig f-n vara varmt, vare sig termometern säger så eller ej. Så likt en italiensk donna (trodde jag) trippade jag vinglandes fram på nyinköpte sandaletter (för en sak är säker jag är galen i skor och de ska gärna vara opraktiska med tanke på min hemadress, kalfjället) linnebyxor och tunn skir blus och bara en sjal att trotsa vinden med. Gott var väll det så länge som solen lyste, men snart tog hon rast och gömde sig skadeglatt bakom tunga gråa moln. Och där satt man på uteserveringen med sin macciato och försökte dölja sina huttringar när resten av omvärlden frog på sig jackor. Men jag längtar så efter sommar och värme att jag vägrar erkänna att temperturen mer inbjuder till jeans och tjocktröja än högklackade sandaletter och linnen. 

Om svenskar är kända som soldyrkare så är jag inte ett undantag, utan faktiskt ganska normal...