Vem sa att man vilar upp sig på semestern?

Vilken helg det var. Midsommar och föräldrarnas rubin-bröllopp. För att förstå varför det hela är så fantastiskt, så måste man veta lite mer om min familj. Senast alla var samlade på ett och samma ställe med alla då födda ungar och respektive var på min systerdotter Sarahs dop, maj 1999. Och sedan dess har ju det tillkommit både respektive för min bror och 5 ungar till på olika håll. Så som du förstår är det ingen lätt sak att samla alla medlemmar i familjen på en och samma gång. Vi är ju spridda över landet, med lillebror i Umeå, syster Malin i Åtvidaberg, jag i Grövelsjön och syster Maria i Vattholma. 

Men sak är säker en sådan helg tar på krafterna, tack och lov hade jag två dagar ledigt hemma innan jag började jobba i går. 

Jag har också fått vatten på min kvarn, jag ska inte ha några barn. Usch, hur orkar de, mina syskon, i säng vid midnatt för att väckas av pigga barn innan tuppen ens kommit på att börja gala. Ja jag kunde ju inte sova när yngste grabben satt igång, så jag avlastade brorsan en stund genom att ta den lille busen och laga frukost till oss. I och för sig skönt att ha köket för sig själv. Men allt för snart kommer resten av familjen upp och inte sjutton har man tid att ta sig en lur under dagen som vissa andra. 

Men jag hoppas att det inte dröjer för länge innan vi gör om det. Kanske inte på samma sätt men alla samlade på en och samma plats. Kanske är det mest för de smås skull, men nog hade vi vuxna trevligt vi också. Kolla in bildspelet från midsommar så får ni du en liten aning om hur kul vi hade.

besök på fjället

Så var lillkillen (systersonen Max) tillsammans med pappa på besök. Efter två tältnätter i Lofsdalen kom de igår över fjället. 

Ja inte till fots förstås men bilen rullade bra. 

Kylen jag beställde var vi till Idre och hämtade idag på eftermiddagen. Det är som julafton, synd bara att jag fick betala den själv. 

Måste nog sluta nu, har en bunt diplom till ungdomarna på fjälläventyret att texta så det är bäst att jag sätter igång...

Så blev det "vinter" igen

Ja kanske inte vinter, men förbaskat kallt om inte annat. När jag kom hem för en vecka sedan var det ju 25 grader varmt, nu är man glad om termometern når upp till 7-8 grader på dagen. Regnar och blåser gör det också, men tyvärr är det väl så att det är helt normalt. Förra året kom det ju en decimeter snö 10 juni om jag inte minns fel. Där i krokarna var det i alla fall. Det bara synd att det ska vara den här typen av väder när vi nu öppnar på lördag med Fjälläventyret för ungdomar mellan 12 och 15. Inte riktigt det lämpligaste vädret att introducera ungdomar i fjällvandringens glädje och nöjsamhet. Minns själv hur det var i den åldern, inte sjutton hade jag lust att ut och tälta bland mygg och knott, och det var när det var soligt och varmt. Om det där till regnade och var kallt då var det snarare någon illvillig form av torrtyr från min fars sida att dra ut mig i skogen. 

Och hur ska det gå för far min och systersonen Max, de ska ju fara upp till Lofsdalen i övermorgon. Snacka om värsta tänkbara förutsättning Men tycker Max när deras lilla äventyr är över att det var kul och vill göra om det hela så kan det ju bara bli bättre. Men lite orolig är man allt. 

På jobbet intet nytt, eller en massa nytt. Ja det är som alltid med intorduktionsdagar, information som man hört och sådan man inte hört. Väntar med spänning på att vi ska öppna, för det känns som om det saknas något i huset, gästerna. Och säga vad man säga vill när säsongen är slut och man förståligt nog är något trött på turister, men så här i början av en säsong så ser man verkligen fram emot mötena. De gäster som man lärt känna genom åren på både gott och ont ja det är lite som om de vore ens personliga gäster som kommer hem till en på besök. Det är helt enkelt kul att se dem igen, och ända anledningen att man står ut i den här branschen, av låga löner och slitiga arbetsdagar.

Äntligen hemme

Så var man hemma i Grövelsjön igen, det känns skönt trots att jag kommer sakna päronen och alla andra med för den delen. 

Inte är det någon fel på värmen här uppe heller, än så länge så har vi över 20 grader. Fast som vanligt så verkar det som om nästa vecka kommer bjuda på regn och rusk, med naturligt lite kallare temperatur.

Men attan vad skönt det ska bli att sova i sin egen sköna säng igen.

Att spela eller icke spela

Sitter just nu hos lillebror i Umeå-trakten en sista kväll innan jag flyger tillbaka till Uppsala. Perfekt väder att besöka Västerbotten, sol och varmt alla dagarna. Brorsönerna har uppfört sig mer eller mindre exemplariskt, men å andra sidan är jag bara på besök och behöver inte stå ut med dem mer än några dagarna åt gången. 

Eftersom jag är totalt okunnig när det gäller det mesta som har med datorer att göra är lillebror en ovärdelig hjälp, bättre support kan inte fås, fast det är ett under att han har tålamod med mig. Men nu har han i vart fall föreslagit att jag ska börja spela World of Warcraft, det verkar ju lite lockande, men om jag någonsin kommer att kunna lära mig tillräckligt för att ta mig vidare till level 2, eller vad det nu heter, vete sjutton.

Får väl prova, men det verkar så avancerat, en massa skivor som ska köpas och så uppdateringar som ska göras, för att inte tala om att det kostar att vara med att spela, hur betalar man det???? Inte vet jag, jag vet ju knappt hur man skriver en Blogg...

Hur ska man hinna när hjärnan säger att man har hur gott om tid som helst...

Det var ju ett tag sedan jag skrev, men så är det ju när tiden bara går utan att man hinner med alls. Allt det där man skulle hunnit med, som man nu inser att man aldrig kommer slutföra, och alla de där människorna man skulle träffa som man helt enkelt inte hinner med för att de har liv att leva och själv är man bara lat.

Jag är expert på att hitta saker att skylla på så att jag slipper ta itu med vad det nu är jag skulle göra. Som mina föräldrars trädgård. Nog kom jag igång efter att jag varit här en vecka, med att göra det som stod överst på listan, gräva om komposten. Sedan dröjde det ju en vecka innan jag kom igång med att sätta upp kanten kring rabatten, och det drog ju naturligtvis ut på tiden först för att jag började fundera på hur jag skulle göra vid källarfönstren som pappa tog upp för sisådär 25 år sedan och aldrig gjorde helt färdigt, (om någon undrar så, ja jag har nog ärvt draget att aldrig slutföra något från min far). Efter lite diskuterande med honom så kom vi fram till att vi skulle snickra ihop en krage som skulle hindra rabatten att rasa in genom fönstren. Så iväg till brädgården och inköp av virke. Så var den dagen slut. Ja så stod man där igen på vårens varmaste dag i solgasset och grävde till vad som kändes som Kina. Och när man trodde man grävt färdigt dök en enorm sten upp som vi bara fick dän efter 2 timmar slit och fyrhjuling till hjälp. Okej resultatet är riktigt bra, ska lägga in en bild på det för naturligt vis är det inte hundra procent klart ännu. Markduken tog slut så det måste köpas med sådan så att gruset kan läggas ut över allt där det ska. Ja som ni som befann er i dessa trakter den där varmaste helgen med 27 grader i skuggan kanske också minns att det på måndagen var 7 grader i skuggan, helt otroligt att det över en natt med bara en knapp millimeter regn kan bli en sådan temperaturskillnad. Ja lusten att jobba i trädgården gick liksom ur då. Fast jag gjorde klart rabatten längs huset under måndagen och tisdagen. Sedan gick som lusten ur mig, kallt, regnigt och bara blä. Bättre att sitta inne och läsa, för jag hade ju hur gott om tid som helst. Nu sitter jag här i mitt gamla rum och skriver med vetskapen att jag har en knapp vecka på mig att fixa åtminstone röjningen kring bärbuskarna som jag skulle gjort förra våren och som inte blev gjort i höstas heller. Ja kanske kan jag göra lite till när jag kommer tillbaka vid midsommar. Och nästa vecka så ska ju pappa och jag göra en shoppingtur till Åland, det måste bli på tisdagen, för onsdagen ska väl pappa ut till skjutbanan och öva som vanligt. Måndagen hade han bokat in någon resa eller bjudjakt, ja och så på onsdagen ska jag ju till lillebror utanför Umeå. Sedan har jag en dag kvar i Uppsala innan jag bör åka hem den 4. Och sedan ska man börja jobba igen. 

Hur sak man hinna när hjärnan fortsätter att säga att "Du har gott om tid", den rinner ju bara ifrån en. Och inte orkade jag shoppa loss i city igår efter den dryga 3 timmar långa vistelsen hos frisören. 1 500 kronor fattigare blev jag också, men jag är ju rätt nöjd med resultatet. Det får ni ingen bild på dock...

Så resultatet är det att jag måste ner igen, och det är ju så jobbigt för jag vet inte riktigt vad jag ska ha. Jag tror att jag vet men så kommer jag ju alltid på när jag kommit hem till obygden igen att jag glömt hälften av det som jag verkligen behövde. 

Nej nu har jag träsmak därbak av det hårda golvet så tjing tjing...

Som på kontinenten?

Var i city idag för att träffa en gammal kompis, ja hon är inte gammal men vår vänskap sträcker sig från blöjåldern, genom tonårstrotts och mer eller mindre stadiga förhållanden. Eftersom jag är allt för lycklig som egensinnig  singel står jag som vanligt utanför den där speciella gemenskapen alla andra i min ålder delar, föräldrarskapet, äktenskapet eller samboskapet. Man kan inte direkt likna sina erfarenheter av syskonbarn med deras föräldrarskap. Jag iakttar på håll med små inhopp av direktkontakt. Ja jag vet det ger mig inte någon erfarenhet som jag kan använda i disskusioner kring barn och familjeliv. Jag komer på mig själv att jag måste låta som en riktig idiot när jag berättar om hur mina syskonbarn är och använder dem i försök att förstå mina vänner och deras bekymer. De måste konstant tycka att jag uttalar mig om saker jag inte har en aning om. 

Men å andra sidan lite får de sylla sig själva, för det är ju det de talar om, och jag kan ju bara svara...

Men vad jag egentligen tänkte tala om var det faktum som min vän påpekade, Italienska turister i dunjackor undrar om vi svneskar är sinnesjuka. Så snart snön försvunnit och det minsta lilla gröna visar sig på träden åker grillar, uteserveringar och shorts fram. Varje soltimme ska utnyttjas och vi trottsar nordanvinden och de grå molnen med, nu är det maj och då ska det ta mig f-n vara varmt, vare sig termometern säger så eller ej. Så likt en italiensk donna (trodde jag) trippade jag vinglandes fram på nyinköpte sandaletter (för en sak är säker jag är galen i skor och de ska gärna vara opraktiska med tanke på min hemadress, kalfjället) linnebyxor och tunn skir blus och bara en sjal att trotsa vinden med. Gott var väll det så länge som solen lyste, men snart tog hon rast och gömde sig skadeglatt bakom tunga gråa moln. Och där satt man på uteserveringen med sin macciato och försökte dölja sina huttringar när resten av omvärlden frog på sig jackor. Men jag längtar så efter sommar och värme att jag vägrar erkänna att temperturen mer inbjuder till jeans och tjocktröja än högklackade sandaletter och linnen. 

Om svenskar är kända som soldyrkare så är jag inte ett undantag, utan faktiskt ganska normal...